Två veckor har nu gått sedan jag bosatte mig här i Göteborg. Förväntansfull, nervös, rädd och glad på samma gång. Jag har påbörjat ett nytt liv i en stad där jag inte känner någon. Har aldrig känt mig så ensam, detta har varit min största utmaning någonsin då det värsta jag vet är just det, att vara själv. Trodde att detta skulle hjälpa mig att känna mig stark och kunna stå på egna ben men istället känner jag mig mer ledsen, förvirrad och tung inombords. Vill bara att Emil ska komma hit och stanna här vid mig så jag inte går igenom detta själv. Jag trivs på jobbet superbra och mina nya arbetskamrater har verkligen tagit hand om mig och gjort mig till en i gänget men utanför det så finns det inte så mycket mer än att ta sig hem, göra matlådor, hinna prata med familjen och min pojkvän och sedan sova för att påbörja nästa dag. Men snart är han här, åtminstone för en vecka. Som jag längtar....